lördag 17 augusti 2013

Den som aldrig ger upp...

Fina Nelmi med sin rosett!
... är den största vinnaren!

Det var den här tanken som flög in i mitt huvud precis när jag står redo för att starta Nelmi i dagens agilitylopp. Jag vet inte vad den kom ifrån. Jag tar sedan av Nelmi halsbandet och lämnar henne för att gå ut och starta. Nelmi försöker då tjuvstarta, men jag var snabbare och hann stanna henne, sätta henne på nytt och sedan spände jag blicken i henne innan vi börjar om. Det gav effekt, hon satt så fint. Sedan starta vi! Det går bra, det går riktigt bra! Flytet infinner sig och jag bara njuter. När jag gjort 2/3 av banan så är det dags för balansen, det är bara att den står i en svacka och jag känner hur mitt ena knä bara viker sig i steget. "Aldrig livet att jag tänker stupa nu!" hinner jag tänka och på något mirakulöst sätt fortsätter jag bara. Det är bara en tunnel och två hopphinder kvar till mål. Vad händer, jo Nelmi river näst sista hindret. Där rök min pinne!

Väl i mål är jag bara så glad. Skit i rivningen, att få springa sådan lopp med Nelmi där allt känns som ett rinnande vatten är det som gör att jag fortsätter med agility. För helt ärligt, efter dryga 3 år på agilitybanorna är vi fortfarande i klass 1 i agilityn. De första två åren var vi en katastrof på banan, jag sprang inte och Nelmi var precis överallt. Det var en ostyrbar orkanvind som flög fram och det var inte mycket som stod kvar på banan när vi var klara. :) Vi har kämpat och det har funnits tillfällen då jag funderat om vi verkligen ska fortsätta tävla.

Men den här säsongen har hon gått så fint! Vi börja med att på första starten för året ta en pinne direkt. Därefter har vi sprungit totalt 11 agilitylopp. I fem av dessa lopp har vi fått 5 fel där vi hade som sämst placerat oss som 3:a om Nelmi bara hade lyft på tassarna. Vi har diskat oss tre gånger, två av dessa medvetet då Nelmi tjuvstarta. Jag har då startat om henne och bägge gångerna har hon då gått felfritt.

Tillbaka till dagens tävling. När halva klassen startat går Emelie in och kollar live-resultatet på SBK tävling men kan inte se mitt resultat alls! Så hon går till sekretariatet. När hon kommer tillbaka flinar hon åt mig och säger "Ni har den bästa tiden i klassen, ni är 11 sekunder snabbare än den som ligger etta." OMG! 11 sekunder! Men bland de sista startande är en supersnabb BC som slår vår tid med 2 sekunder.Vi slutade på en femte plats.

Åter till den där tanken som dök upp precis innan start. Mer korrekt är nog "Den som aldrig ger upp blir tillslut en vinnare" Och vet ni vad, trots den där j-kla rivningen så är det precis så jag känner mig, som en vinnare. Och den där sista pinnen, den kommer väl någon gång...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här kan man fylla i sin kommentar